Kapitel 1

Ditt viktigaste beslut – att välja livskvalitet

Har du gett upp hoppet om en hälsosam vikt? Håll ut i några timmar till. Läs klart den här boken innan du ger upp för gott. Boken kan vara början på slutet på ditt viktproblem. Snart förstår du varför viktminskning är svårt och vad du kan göra istället för det gamla vanliga. Det är dags för dig att gå ner i vikt och stanna där, att få den livskvalitet som du förtjänar.

Den här boken är skriven till dig. Och till oss själva. Vi som har skrivit den här boken är nog som du. Sådana som kämpar eller har kämpat mot vikten i åratal utan att komma dit vi vill. Förrän nu. Vi har gått från att vara tjocka tjockisar till att vara smalare tjockisar. Vi använder ordet tjockis med värme och kärlek, för att det är ett ord som vi alla använt om oss själva och andra och som vi vill återta litegrann. Det sägs också med en insikt att där vi har varit, den viktresa vi gjort, kommer ändå finnas kvar hos oss. Man blir aldrig en icke-tjockis när man har haft fetma, eller obesitas med ett annat ord, man blir en person med fetma i så kallad remission. Sjukdomen ligger i våra gener. Den är kvar men hanterad så länge du fortsätter att leva din hälsoresa. 

Boken vänder sig även till dig som har svårt att förstå varför inte alla vi tjockisar bara rycker upp oss. Du är förmodligen en lyckligt lottad tunnis, som inte behöver lägga så mycket energi på att tänka på mat och vikt. Vi kallar dig tunnis i den här boken, med samma blinkning som när vi använder ordet tjockis om oss själva. När du som saknar problematik kring ätandet har läst klart förstår du varför det inte går att rycka upp sig från sjukdomen fetma. Devisen ”ät mindre, träna mer” aktiverar överlevnadshjärnan att skydda fettreserven, inte att göra sig av med den. Därför fungerar inte bantning. Vi som skrivit den här boken vet det. Alette bantade i 31 år. Margareta försökte men lyckades aldrig att banta. Hon gick ner 45 kg efter en gastric bypass-operation för att sedan gå upp 38 av dem. En ny vetenskaplig sanning ger tröst och nytt hopp till tusentals människor som gjort allt men misslyckats, igen och igen. 

Vi har skrivit den här boken främst för dig med viktproblem. Du som inte har ett viktproblem är välkommen att haka på, för fler icke-drabbade behöver insikter, i synnerhet personer som jobbar inom vården. Du som står utan viktproblematik gör världen till en bättre plats om du vågar göra den mentala kullerbyttan in i det nya paradigmet kring viktproblematik. Även det kan vara lite svårt. Det är okej. 

Vi börjar med Alettes berättelse, vad som hände innan hon genomförde sin sista viktresa, innan hon till slut lyckades gå ner 34 kilo på nio månader under åren 2020–2021 och sedan dess lever som viktstabil. 

Alettes viktresa

Jag drömde om att nå normalvikt, men jag hade helt gett upp den tanken bara några veckor innan min sista viktresa började. Jag trodde aldrig att det skulle vara så enkelt att vara viktstabil. Jag vet hur du har kämpat och vilka tankar du brottas med. Jag är du, du är jag. Jag kämpade med pannbenet under diet efter diet och förbannade detsamma när överlevnadshjärnan tog tillbaka vikten plus lite till. Jag tog svart bälte i bantning under 31 år. Bantning +/- träning kastade mig ut i en dragkamp på liv eller död. För varje bantningsförsök blev min överlevnadshjärna bättre på att skydda fettreserven. Överlevnadsfläsket var ju en garanti att överleva när maten var slut. Varje bantningskur lärde min icke-tänkande överlevnadshjärna att nu är det snart kört. Under mitt allra sista år som bantare tappade jag ett kilo. Ett kilo på ett år. Jag var då 44 år gammal. Överlevnadshjärnan hade vunnit. Jag hade bantat mig fet. Och nu var jag fast i min fetma. Låt mig berätta från början.

Som liten var jag aningen bredare och längre än mina kamrater. Den lilla skillnaden triggade vissa klasskamrater. De slängde käft och mejslade in budskapet med fysisk misshandel. Jag fick inga blåmärken, det får man inte av sparkar på rätt ställe. Skolan visste men gjorde ingenting. Min mamma och pappa pratade med skolan utan respons. Refrängen var ”Alette kommer att klara sig bra”. Visst klarade jag mig! Men bra? Mobbning och misshandel gav mig mina sämsta livspusselbitar. Men. Kränkningarna lärde mig även bra saker. Som att rycka på axlarna över jantelagen. Och att marginalisera mobbare på arbetsplatser jag kom till. Men det kan vara svårt att komma ur etablerade mönster. Så är det även med vikt och viktproblem. Jag skapade mina ovanor baserat på vad jag gick igenom. Du har dina erfarenheter som du hanterar på ditt sätt. Det är okej. De här ovanorna ska vi komma åt, tillsammans.  

Jag har i vuxen ålder lagt mitt viktpussel baklänges. Första pusselbiten läggs i grundskolan. Strax utanför min skola i norska Bergen låg en fiskaffär. Lukten av nystekta fiskkakor lockade in oss skolbarn. Jag höll den gyllene tröstbiten i ett omslagspapper. Tänderna sjönk genom den frasiga stekytan och jag tuggade i mig den fluffiga insidan. Endorfinerna gav mig tillbaka tron på mig själv och framtiden. Några år senare upptäckte jag att en Japp bara kostade tre kronor mer. Endorfinkicken blev starkare nu. Mitt förhållande till godis på vardagar började här. Det eskalerade när jag var två månader i England som 14-åring. Godis var billigt och fanns överallt. I skolautomaten. I godisbutiken i det gamla stenhuset med sotiga ytterväggar. Och i mitt rum. När jag kom hem hade jag gått upp 10 kilo. Mamma grät glädjetårar när hon och familjen mötte mig på terminalen. Trodde jag. Hon konstaterade för sig själv att den viktresa hon hade ägnat 14 år av mitt liv att förhindra, just hade startat. För fläsket ligger i släkten. Själv hade hon kämpat mot sina viktväderkvarnar i över 30 år. Nu var det min tur. 

Den hösten började jag banta. Inte för att jag var så missnöjd egentligen, utan för att vi skulle vägas en sista gång hos skolläkaren. Jag hade två veckor på mig och ville gå ner 10 kilo med potatisdiet. På tv visades Baywatch, skönhetstävlingar och allt som var smalt och vackert. Jane Fonda skuttade runt med sin minimala kropp. Pannben gäller! Kämpa nu! Jag hjärntvättades. Kroppsfett var det ultimata misslyckandet. Jag ville till slut bli smal och vacker precis som alla andra. I gymnasiet var jag extremvegan i något halvår. Jag levde på blötlagda vetekorn, frukt, kokta linser, bönor, potatis och grönsaker. Jag blev undernärd men 20 kilo lättare. Strax därefter hade jag gått upp 25 kg! Jag satte viktökningen på kontot för dåligt pannben och fortsatte. Banandiet, potatisdiet igen, kålsoppadiet, rikshospitalets diet, flygvärdinnedieten. Viktklubbar, LCHF, kaloriräkning, matdagbok och 5:2. Värst var pulverdieterna. Smaken av härsket sojamjöl kamouflerades med isbitar. Jag avskyr träning, men jobbade på med min crosstrainer, köpte gymkort och gick långa promenader. I 31 år kämpade jag för att komma ner och behålla en hälsosam målvikt. Ingenting fungerade. 

Som läkare skämdes jag. Hur kunde jag predika hälsa när jag struntade i min egen? Jag kompenserade. Försökte trösta bättre. Lindra mer. Utreda mer kreativt. Jag gissar att jag retade röntgenläkarna vid Piteå lasarett med mina remisser. Men patienterna var glada. Jag formulerade sjukskrivningar så att Försäkringskassan skulle förstå att patienten var sjuk, inte lat. Jag älskade jobbet. Jag var bra på det. Jobbet gav mig respekt i andra människors ögon. Problemet var bara att respekten satt i uniformen. Civilklädd var jag åter en osynlig elefant. Du vet. Den som inte är värd att bemöta i en affär. Den som människor vänder bort blicken från för att undvika att stirra. Den som ingen vill sitta bredvid på bussen eller flyget. Den som bara är fel. Ful, fet, fel. Det sista var såklart min egen tolkning. Om du kämpat mot vikten har du nog stött på liknande bekymmer. För viktdiskriminering förekommer överallt. 

Fetman tärde på själen. Jag var jämt missnöjd. Jag var fast i ett fängelse av fett. Ryggen värkte varje morgon. Ibland mer, ibland mindre. Jag fick ont i fötterna när jag gick. Jag krockade med möbler, människor och ibland väggar. Jag stukade fotlederna så ofta att jag tappade räkningen. Inte på det graciösa sättet där du snabbt återfår balansen, utan stuka fotled och rulla ner för trottoaren-sättet. Liten tuva välter verkligen ett 102-kilos lass. Jag blev andfådd och hostig om jag behövde springa. Mitt liv var så begränsat av vikten. Jag var redo att göra vad som helst. Det gjorde jag också. Målvikten kom och gick. Till slut kom den inte alls. Jag var 44 år och besegrad. 

Jag vet inte vad min högsta vikt var. Jag slutade väga mig. Jag skämdes över att jag låtit det gå så långt. Jag skämdes över att vara den tjocka läkaren som inte tog hand om hälsan. Jag skämdes när jag stod i en provhytt och där bara kläder passade som jag inte ville ha. Jag skämdes när jag åt inför någon annan. Jag skämdes när jag unnade mig en glass på stan. Skämdes när kassörskan fällde kommentarer om det jag lagt upp på bandet. Jag skämdes över att visa mig på stranden, badhuset och gymmet. Så jag höll mig borta, jag begränsade mitt liv. Jag skämdes över att mina fötter gjorde så ont att jag inte orkade hålla jämna steg. Jag skämdes när jag flåsande klev på ett plan. Skämdes än mer när jag klämde ner fläsket i en flygstol. Jag skämdes när någon satte sig bredvid mig på bussen. Och jag skämdes när folk hellre stod. Jag skämdes över att vara fel. Ändå klistrade jag på ett leende och uppfyllde min plikt som den glada tjockisen. På insidan var jag allt annat än glad. Jag kände mig inte bara fel, jag gjorde fel. Jag bantade mig fet.

Jag minns dagen då jag accepterade att fetman var där för att stanna och att det skulle bli värre år för år. Jag tänkte på alla komplikationer som väntade. Snart även sockersjuka. Därefter en hjärtinfarkt eller en stroke? Möjligen väntade fetmarelaterad bröstcancer på mig, eller grovtarmscancer. Jag visste att fetma även kunde leda till högt tryck i huvudet, normaltryckshydrocephalus, som även kunde ge hjärnskador. Skulle jag bli invalid? Jag var helt kall invärtes. Jag hade gjort allt, men ingenting fungerade. Vad kvarstod? Jag visste vad. Fetmakirurgi. Men jag ville inte dit. Så många gånger hade jag pratat med förtvivlade människor som gått upp i vikt efter operationen. Eller som hade sådana komplikationer att de ångrade sig. Utanför mitt fönster sken augustisolen, men rummet kändes iskallt. Olika tankar rusade genom skallen. Jag skulle förbli en tjockis. 102 kg just nu, 105 kg om ett halvår och gissningsvis 120 kg om tio år. Och det låg utanför min kontroll. Hur kunde det bli så här? Jag sneglade på datorn. Skulle jag skriva den där remissen till operation? Nej. Det skulle jag inte. Jag tittade på klockan. Nästa patient väntade snart. Men jag var inte redo att trösta och lindra. Inte än. 

Jag var ledsen när jag plockade upp min snutte. Jag tog en selfie. Jag ville visa för mig själv att jag accepterat mitt öde. En tio år gammal profilbild på Facebook byttes ut. När jag tittar på bilden från augusti 2020 ser jag ett leende med osäkra ögon i ett runt ansikte. Det är jag, men ändå inte. Jag tittar ut från mitt fetmafängelse och konstaterar att nyckeln är förlorad för alltid. Bara några veckor senare vände allt. Bara nio månader senare var jag framme på målvikt och här har jag stannat. Låt mig berätta om den där dagen när alla möjligheter öppnade sig. 

Det var den 29/9 2020 som mitt liv förändrades. Jag tog hissen upp till sjätte våningen på Centrumkliniken i Uppsala. Inga patienter väntade mig, men kollegorna var sjuka med covid och vårdcentralen behövde en specialistläkare på plats. Jag var inplanerad för fortbildning och höll tummarna för att inget patientärende skulle bli riktigt akut. Det är sällan vi har hjärtstillestånd eller akut allergisk reaktion hos oss, men det förekommer. 

Jag hejade på arbetskamraterna och smet in i mitt rum för att ta del av utbildningen på distans – pandemin hade ställt in alla fysiska utbildningar. Jag var förväntansfull men inte beredd på att livet skulle förändras totalt mellan klockan elva och tolv. Jag satt som klistrad när dr Niklas Abrahamsson från Endokrinologen på Akademiska sjukhuset började prata om modern överviktsbehandling. Vikttermostaten i överlevnadshjärnan presenterades. Det är den som väljer vikten, inte du och jag. Det lät logiskt, jag hade länge känt mig som en marionett framför kylen. Forskarnas nya sanning om vikten presenterades. Hur kan det komma sig att jag varit läkare i 17 år utan att veta om det här? Hur många dåliga råd har jag gett människor? Ät mindre, träna mer fungerar ju inte! Jag fattade det nu. Jag skämdes över mina gamla råd. Samtidigt släppte en annan skam. Den som varit min följeslagare i så många år. Fettskammen. Pulsen dunkade i tinningarna. Jag andades snabbare. Om jag sett mig själv i spegeln hade nog pupillerna varit utvidgade. 

Sen knackade det på dörren! Nej, tänkte jag. INTE NU! Klockan var 11.45. Det var min kollega, smal och vältränad, som hade fått nog av tjocksnack. ”Ska du hänga med på tidig lunch?” Jag hängde inte med. Jag satt kvar framför skärmen och insåg att det som just höll på att förändra min värld, inte betydde någonting för tunnisar. Kärleksfullt sagt. Snart var klockan tolv. Jag satt kvar och stirrade in i en tom skärm när mötet var slut.

Min fetma är inte mitt fel. 

Min fetma går att behandla utan blod, svett och tårar. 

Bantning gör allt bara värre. 

Jag plockade fram journalsystemet och skrev ett recept åt mig själv. Här skulle verkligen sluta bantas och börja medicineras! På vägen hem hämtade jag medicinen. Tankarna om överlevnadshjärnan som i åratal säkrat fettreserven snurrade. Vikttermostaten kräver jämvikt men går att skruva ner. Jag ville jubla. Skrika. Skratta. Dansa. Min absolut sista viktresa låg framför mig. 

Det fanns bara en hake. Jag var tvingad att sticka mig själv på magen varje vecka. Och jag var något så ovanligt som en stickrädd läkare. Jag kom hem till en tom lägenhet och gömde medicinen så att maken inte skulle få syn på den. Varje kväll gick jag till kylen för att bre ostmackor. Jag tittade på min medicin i sin spruta och stängde kylen. I morgon börjar jag. Det blev en vecka av ”i morgon”. Till slut fick jag ett bryt. Till och med barn sticker sig! Ryck upp dig! Jag greppade sprutan, som ser ut mer som en penna, i ett knytnävsgrepp och tryckte in den i fläsket. Sen skrattade jag! Sticket kändes knappt. Nålen var tunn som ett hårstrå och bara fyra millimeter lång. Min viktresa och min hälsa var viktigare än en fånig stickfobi. 

Efter min första injektion stod jag kvar i köket och engagerade placeboeffekten. ”Jag är inte hungrig. Jag är inte sugen. Jag glömmer bort mina ostmackor. Jag struntar i transfettkakorna på jobbet. Jag har just tagit världens bästa medicin för viktminskning. Jag går ner i vikt och stannar där.” Allt det där blev en självuppfyllande profetia. Jag var inte hungrig, inte sugen och jag spårade inte ur. Jag åt mindre portioner och var nöjd. Redan den första veckan blev matmonstret i huvudet lugnt. Något annat hände också. Jag blev illamående. ”Hepp, det är som att vara gravid”, sa jag till mig själv. ”Då väntar en belöning vid vägens slut”. Nio månader senare fick jag min belöning. Vikten hade rasat från 102 till 68 kg. BMI minskade från nästan 35 till 22. Från skenande fetma till lättare och gladare. Efter 31 år av jojobantning hade jag slutat att banta och tagit med överlevnadshjärnan på resan. Det gav mig bestående normalvikt.

Jag räknade inte kalorier. Jag tränade inte under min resa, även om det hade varit bra. Jag åt vanlig mat och lyssnade på kroppens behov. Jag var inte längre Alette 1.0. Jag hade äntligen blivit Alette 2.0. 

Där jag var kanske du är nu. Då har jag goda nyheter till dig. Du behöver inte stanna där. Du behöver inte fortsätta öka i vikt. Du kan göra din viktresa en sista gång. Släpp ditt dåliga samvete. Din övervikt är faktiskt inte ditt fel. Forskarlag över hela världen visar att det är möjligt. Släpp din gamla sanning och kliv in i framtiden. Bestående viktminskning är möjlig, även för dig. Även du kan bli dig själv 2.0!

Detta var Alettes fantastiska resa. Du kan göra detsamma! Att du läser denna bok är ett fint första steg. Vi ska hålla dig i handen och gå igenom alla förutsättningar som hjälper dig att med lite kunskap och mycket omtanke och kärlek påbörja, genomföra och lyckas med din sista viktresa. För att du ska få ett liv i hälsa, glädje och balans. Ett liv med riktig livskvalitet.